En av huvudpunkterna som oftast dyker upp när Skandinaviens konkurrensnackdelar diskuteras är det perifera läget i Europa och världen, speciellt ur logistisk syn­punkt. Projektgruppen på Reinertsen har ett personligt engagemang i dessa frågor och började följa händelserna i debatten angående höghastighetståg sedan Europakorridoren bildade en arbetsgrupp. Därefter har händelseutvecklingen följts inklusive arbetet som drivits av The Scandinavian 8 Million City (COINCO).

Samtliga projektmedlemmar arbetar i dagsläget med projekt i Norge och Sverige. Vi inhämtar kom­petens från respektive land i våra projektarbeten. Vi samarbetar med våra kollegor i Norge dagligen, som vi många gånger utbyter spetskompetens med. Vi har således goda insikter i hur frustrerande det i dagsläget är att inte kunna resa mellan länderna på ett tillfredställande och ekonomiskt håll­bart sätt. Vi vet vad ett höghastighetsnät skulle innebära för många företag och hur resandet skulle möjliggöra ett ännu större utbyte och högre nyttjandegrad av kompetens länderna emellan.

Vad skulle en restid på 1 h och 15 minuter innebära för integrering av arbetsmarknadsregion­erna Oslo-Göteborg samt Köpenhamn-Göteborg? I dagsläget är en pendlingstid på 1 h och 15 min inte ovanligt i exempelvis Storstockholm.. Om vi investerar i Skandinaviens största ekono­miska motor, 12-miljonersregionen som innefattar COINCO samt Götalandsbanan så skapar vi förutsättningarna för att stärka framtidens Skandinavien och minska sårbarheten. Begreppet megaregion används mer och mer där höghastighetståg nämns som ett av det bästa transport­medlet för att öka integrationen mellan regioner och knyta ihop dessa till en ekonomisk och geopolitisk enhet. I dagsläget finns ingen skandinavisk del med i någon uttalad megaregion. Inga sådana ambitioner har inte heller proklamerats från något utav de Skandinaviska länderna.

Globaliseringen har förändrat den geopolitiska kartan som på relativt kort tid målats om med en ökad ekonomisk konkurrenskraft från framförallt asiatiska länder. En region med 1 miljon invånare är idag inte någon speciellt anmärkningsvärt stor region att tala om, USA talar exem­pelvis om att bygga ihop miljonstäder med snabba förbindelser. Köpenhamn och Stockholm är de städer med störst regionbefolkning i Skandinavien som inom kort uppgår till ca 3 miljoner människor för respektive region. Dessa lokala tillväxtambitioner kan ses som för svaga för att de skandinaviska länderna, städerna och regionerna ska kunna hävda sig fullt ut mot den väx­ande globala konkurrensen världen över.

Exempel på en sådan pågående regionförstoring, där bland annat Öresundsförbindelsen verkar som katalysator, är Köpenhamns- och Malmöregionerna. Här har arbetsmarknaden blivit gemensam för två länder, utan att någon större migration har behövt äga rum. Det första politis­ka beslutet om en fast förbindelse över Öresund togs vid Nordiska Rådets session 1953. Då ingicks en överenskommelse mellan regeringarna i Sverige och Danmark om att arbeta för en förbindelse. Inga sådana uttalade ambitioner finns i dagsläget om att stärka övriga saknade länkar mellan viktiga Skandinaviska regioncentra. Öresundsförbindelsen kan således ses som det mest relevanta Skandinaviska jämförelseprojektet i syfte att belysa intressanta synergieffekter och hur ett internationellt infrastrukturprojekt i stor skala har kunnat genomföras mellan två skandinaviska länder.

Argumenten som motiverade Botniabanan och Norrbotniabanan är viktiga att återanvända för regioner i övriga delar av Sverige samt Norge som lider av samma logistiska ofördelar i kom­bination med närliggande konkurrens från Europeiska grannländer. Skandinavien är en del av Europas glesbygd och är därför extra beroende av snabba och effektiva transporter. Om inves­teringarna för Botniabanan samt Norrbotniabanan i Sverige skulle ges liknande utrymme för en järnvägssatsning motsvarande COINCO samt Götalandsbanan så skulle den få kosta 600 miljarder SEK baserat på vad respektive region bidrar med i BRP. Om den nya banan ökar BRP med 1 % så innebär det att investeringen indirekt har betalat av capex/investeringskostnaden på ca 4 år.

I dagsläget beskrivs tillväxt och investeringar i lokala regionförstoringar med en alltför låg ambitionsnivå och man investerar hårt enbart i den lokala infrastrukturen för att klara loka­la tillväxtmål. Ett höghastighetsnät skulle stödja i princip alla önskemål om regionförstor­ing och katalysera effekten ytterligare och tillgängliggöra miljoner människor inom en dryg timmes avstånd från en ort med rätt förutsättningar.